Italiensk vinthund
Italiensk vinthund är en läcker liten hund, som idag främst utmärker sig som behaglig sällskapshund. Med dess lätta rörelser och avsaknad av dvärghundsprägel, fulländas bilden av graciös elegans. Den är livlig, nyfiken och vill alltid vara i centrum. I Sverige är den inte speciellt vanlig, omkring 100 valpar registreras årligen. Italienaren är mycket sällskapssjuk och vill ha mycket kroppskontakt. På natten sover den i sängen, helst under matte eller husses täcke. Detta är ett rasdrag, som är närmast omöjligt att avvänja den ifrån. Under dagen vill den helst ligga i soffan med en filt, som den kan ”gräva” sig ner i. Precis som andra vinthundar älskar den att springa lös och leka med likasinnade. Långpromenader i kyligt väder är inget hinder och så länge hunden är i rörelse så behövs inget täcke, däremot i regn och blåst uppskattas inte utevistelsen lika mycket.
Man ser ofta nyfikna, alerta italienare vaket hålla koll på allt runt omkring och i och med detta har den svårt för att vara stilla – många uppfattar tyvärr detta som ett nervöst beteende hos rasen. Italienaren darrar ofta, inte på grund av att den är rädd, utan för att den helt enkelt vill hålla igång blodcirkulationen och få upp värmen. En del italienare kan vara lite reserverade mot främmande människor, vilket är rastypiskt. Andra kan dock uppvisa ett helt motsatt beteende.
Den italienska vinthunden är inte känd för att vara skällig, men ”pratar” desto mer, inte bara med rösten, som påminner om ett sjungande morrande, utan även med hela sin kropp. Den är känd för att ha minimala hårfällningsproblem. Den tunna huden är täckt med kort, fin päls. Tillåtna färger är enfärgat svart, skiffergrått och isabellfärgat (beige) i alla nyanser. Vita tecken accepteras på tassarna och på bringan. Tvåfärgade eller fläckiga hundar är enligt rasstandarden diskvalificerande. Mankhöjden ska vara 32–38 cm.
Man tror att denna eleganta varelse härstammar från de egyptiska vinthundarna, som var avbildade i faraonernas gravar. Från tideräkningens början har dvärgvinthundar avbildats på konstföremål och målningar i poser som klart förknippas med dagens italienska vinthund. Hundar med bakbenen indragna under kroppen som om de var på väg att sätta sig ned, liggande med de smala, finlemmade frambenen korslagda framför sig eller där ena frambenet är uppdraget hos såväl stående som sittande hundar.
Rasen har utvecklats genom italienskt, tyskt och franskt inflytande. Den har använts till jakt på småvilt, men var också en populär sällskapshund hos förnäma adelsfamiljer. Dagens italienska vinthund är utformad på kontinenten, främst i Italien, Tyskland och Österrike. Redan vid 1900-talets första år fanns rasen med på svenska utställningar, men har troligtvis funnits i landet tidigare än så.