Faraohund

Faraohunden har ofta kopplats ihop med egyptisk mytologi, och visst är den och dess kusinraser lika guden Anubis som vaktade porten till dödsriket. Har man sett en faraohund så inser man omedelbart att Anubis inte nödvändigtvis är en schakal, utan kan just vara en hund.
Troligt är att bl.a Fenisiska köpmän hade med sig hundar av Egyptiskt ursprung på sina handelsresor och såg på så sätt till att sprida en för dåtiden högt värderad och värdefull jakthund runt hela Medelhavsområdet samt Afrikas norra kust, där det finns en klart urskiljbar hundtyp med mycket likartat användningsområde. Dessa hundar påminner klart om de hundar som kan ses avbildade och beskrivna från det antika Egypten, redan 500 år f Kr . De hundar som vi idag känner till under rasnamnet Faraohund återfinns och lever än idag på de Maltesiska öarna i östra medelhavet.

På Malta används Faraohunden i huvudsak till kaninjakt och på annat småvilt. Det inhemska namnet är Kelb tal Fennek, som betyder just kaninhund. Faraohunden utnämndes 1978 till Maltas officiella nationalras , och då lät man också prägla ett mynt med en faraohundrelief.

Omking 1930 gjordes ett försök att introducera rasen i England som rann ut i sanden, men på 1960-talet importerades på nytt ett antal faraohundar till England och därefter spreds sig rasen vidare till USA och Europa. Så sent som 1971 kom den första faraohunden till Sverige.

Uppskattningsvis finns ca 250-300 st i landet idag och varje år registreras ca 3-5 kullar. De svenska uppfödarna har tät kontakt med utlandet och utbyte sker kontinuerligt genom exporter och importer. Med ett världsomspännande avelsarbete/samarbete är förutsättningen för en bred avelsbas mycket viktigt i en så numerärt liten ras som Faraohunden ändå är.

Faraohunden är lättlärd, har en snabb uppfattningsförmåga och älskar att göra allt från konster till renodlad lydnad. Man skall vara klar över att det är beröm och uppmuntran som ger bästa resultat. Faraohunden med sin bakgrund som en relativt självständigt arbetande hund gör att rasen, även om den har lätt att lära, inte alltid lyder exakt när du vill.

Faraohunden kan också vara kräsen när det gäller nya bekantskaper men anser den att just du är värd att umgås med så är det både hjärtligt och översvallande. Typiskt för rasen är att de av glädje kan visa alla sina tänder i ett bländande leende. – Pharaohhound – the smiling hound , som engelsmännen säger.

Faraohundens ibland nonchalanta bemötande mot främlingar får aldrig förväxlas med rädsla eller skygghet som enligt standarden inte är önskvärt.

Valp- och unghundtiden är full av aktivitet och upptåg. Rasen mognar ofta sent, men håller sig i gengäld ung och pigg långt upp i åldern. En ung faraohund är i regel ”självmotionerande” genom sin iver att leka och springa. Den äldre hunden behöver långa promenader samt även en cykeltur för att hålla sig i form och må psykiskt bra. En vuxen faraohund som är avlad för snabb explosiv jakt behöver jämförelsevis med t.ex en brukshund en mindre mängd aktivitet för att tillfredsställa sitt dagliga behov av motion, och för att bli en harmonisk familjehund. Faraohunden säger dock aldrig nej till aktiviteter, lika pigg och alert som den kan uppfattas utomhus, lika lugn och trygg är den hemmavid.

Faraohunden är en elegant hund av medelstorlek och med rena linjer. Den skall ha ett ädelt uttryck, lång hals, öronen är stora, upprättstående när hunden är alert men också mycket rörliga. Kroppen ngt längre än mankhöjden. Svansen lång och avsmalnande och som gärna avslutas med en vit svanstipp. Pälsen skall vara kort, glänsande och kan vara allt från len till ngt sträv och alltid med en vacker rödbrun färgton som kan variera från mörkt kastanj till ljust vetefärgad.

Ögon och nosspegel skall harmoniera väl med pälsfärgen. Ibland kan dock unga hundar ha en ljusare ögonfärg innan ögonen fått sin slutgiltiga bärnstensfärgade nyans. Vita tecken får förekomma, förutom förut nämnda mkt önskvärda svanstipp, på tår, bröst och kan tolereras som smal bläs på nosryggen. Idealstorleken är 53-61 cm för tikar och 56-63 cm för hanar. Könsprägel anses viktig.

Faraohunden skall ge ett vackert och alert intryck samt förena vinthundens sirliga smidighet med styrka i en kraftfull elegans.