Azawakh

Rasen förknippas främst med ett berberfolk som kallas tuareger. Tuaregernas namn på rasen är idi n’illeli – de frias hund. Ännu idag används dessa hundar till jakt och vakt av lägren och boskapen.

Azawakhen är perfekt anpassad för sin naturliga miljö och dess ursprungliga funktion. Till utseendet är azawakhen en mycket finlemmad vinthund, de har en speciellt tunn och smidig hud, som gör att skelettben, muskulatur och ådring tydligt framträder. Den är långbent och till siluetten högrektangulär. Pälsen är tunn och fin och med korta hårstrån, magen saknar ofta pehåring. Hanhunden är mellan 64 – 74 cm och tiken 60 – 70 cm i mankhöjd, och vikten 15 – 25 kg. Rasstandarden beskriver färgen som röd eller brindlefärgad i olika nyanser, från sandfärgad till mörk mahogny, med vita tecken på huvud, hals, bröst, svans och ben, men även andra färger finns representerade, speciellt i ursprungsområdet.

Karaktären är annorlunda mot vad vi är vana vid hos de västerländska vinthundarna. Funktionen som en kombinerad jakt- och vakthund ger dem egenskaper som skiljer dem från de andra vinthundsraserna. Det finns ett slags vilt och primitivt drag hos rasen, och detta måste man hitta vägar för att hantera. Socialiseringen av valpen, den växande och faktiskt även vuxna hunden är oerhört viktig.

Azawakhen kan värna om sitt territorium – sitt hem, bil, utställningstält eller ”läger” vid utställningsringen. Den är vokal och talar tydligt om – och ibland med ganska stort allvar i rösten – att den inte accepterar främlingar utan invitation.
Rasen är reserverad och tycker inte om att bli berörd av främlingar, men med rätt träning förbereder man den för att låta sig hanteras i samband av t ex veterinärbesök och utställning, men gentemot sin familj, och vänner är den oerhört charmerande, mjuk och tillgiven. Det kan ibland ta lite tid att bli vän med dem, och de bestämmer själva när du blir accepterad.

Azawakhen är en lugn och bekväm hund inomhus, den bäddar gärna ner sig bland mjuka täcken, gillar sol och värme och kan oftast tilldelas ”yrkesbeteckningen” soffpotatis men utomhus är det en annan sak. De älskar att springa och behöver få tillfälle att springa lösa så ofta det går. Lure coursing och kapplöpning är utmärkta aktiviteter för en azawakh.

De är intelligenta och lättlärda, men kan lätt tröttna på monoton övning och alltför hårda träningsmetoder, men det finns azawakh runt om i världen som tränar, och till och med tävlar i olika hundsporter som agility, freestyle och lydnad. Dessutom har en del amerikanska azawakher utbildats som terapihundar, vilket väl kan tyckas besynnerligt, men de uppskattas speciellt just för att de är så försiktiga, ett sätt som kan passa patienter som har speciella problem eller som är ovana vid hundar.

Azawakhen kan verka ömtålig – den tunna kroppen, fina huden och den korta pälsen – men den är förvånansvärt robust, de skadar sig sällan och återhämtar sig snabbt. Dock är de ”ökenbarn” så vårt klimat kräver ”ytterkläder” och att utomhusaktiviteterna anpassas beroende på väder och vind.

Rasen kom till Europa, till det forna Jugoslavien och till Frankrike, först på 1970-talet. Först fick den namnet ”Sloughi Azawakh” och registrerades och ställdes ut som en variant av sloughi, men de uppenbara skillnaderna mellan raserna gjorde att de 1981 fick eget erkännande av FCI och blev då Azawakh FCI #307.

Inom azawakh importeras och används ett stort antal originalimporter från Mali, Niger och Burkina Faso. Dessa importer och deras avkommor ger ett betydelsefullt tillskott i till den annars rätt snäva avelsbasen. De uppfödare som arbetar på detta sätt värderar också bevarandet av rasen och möjligheten att medverka till att bibehålla azawakhen som en del av ett kulturarv.