1_DSC6829 4_DSC8040 _DSC3339 _DSC3442 _Z1M1269 _Z1M5244 _Z1M5355

Vad är en vinthund?

Göran Bodegård berättar lite om vinthundar och dess olika typer samt varför det är viktigt att veta skillnaden mellan en liten greyhound och en stor whippet.

Det hävdas inte sällan att grupp 10 är en enhetlig grupp som består av raser med samma anatomiska grundkonstruktion, och att det därför mest är rasdetaljerna som är de viktigaste typbestämmande faktorerna. – Detta är inte alls korrekt. I vinthundsgruppen finns tre olika familjer, där grundkonstruktionen är relativt enhetlig inom samma familj, men där stora skillnader föreligger mellan familjerna. Föreställer man sig en greyhound som man har hängt på en afghanpäls och afghanöron så får man ett djur som ser ut som en blandras – inte en typisk afghan.

Det finns dock vissa generella drag för alla vinthundar av alla familjerna och dessa ”quality points” måste finnas för att det skall vara en vinthund, oavsett ras.

  • En genomgående leptosom kroppstyp (med stora konstruktionsvariationer mellan familjerna dock) med förhållandevis lätt benstomme som ger en ädelhet och allmän elegans och långlinjighet. Vinthundarnas specifika kombination av substans och elegans är svår att beskriva, men måste vara välbekant för domare av vinthundsraserna. – Det är en dödssynd för en vinthund att ge ett rustikt och präktigt intryck!
  • Vinthundar skall vara högbenta (utan att för den skull bli för luftiga) – det är en dödssynd för en vinthund att vara lågbent.
  • Med kroppstypen och ”högbentheten” följer att vinthundar har lätta och mycket eleganta rörelser.
  • Ett ”långt ” huvud där för alla vinthundsraserna kravet är att nospartiet aldrig är kortare än skallen!
  • Ingen av vinthundsraserna kan sägas vara en så kallad ”huvudras”. Rastypiska helhets- proportioner, linjer och balans är förhållandevis viktigare. I vissa av raserna  är kravet på ett bra huvud högre (t. ex. afghan, borzoi och italiensk vinthund).
  • En tunn hud där välutvecklade muskler syns och/eller känns tydligt.
  • Även om frontvinklingen skall vara relativt till mycket öppen hos  flera av vinthundsraserna, så gäller kravet på väl tillbakalagd skuldra och armbågen ”well under”.
  • Mentaliteten skall ha tydliga drag av den ädelhet som präglar vinthundar.

En svårighet vid bedömning av vinthundar är att flera av raserna accepterar olika typer (afghan, borzoi och saluki i realiteten så är också typvariationerna tydliga i greyhound, hjorthund och varghund och italiensk vinthund). En domare kan alltså inte tillåta sig att döma efter en privat favorittyp och en konkurrensklass kan alltså se förbryllande oenhetlig ut och likväl vara den korrektaste placeringen.
Det kan vara svårt att särskilja de olika typerna i en ras från sådana avvikelser från rasens grundidé som inte alls längre är typisk. Man kan t ex få en saluki som vid första anblicken är ett rasande vackert välbalanserat djur av omisskännlig vinthundstyp, men som vid närmare granskning är alldeles för kort och har ett otypiskt svepande afghanlikt bakställ. Den granna hunden tillhör inte någon väldefinierad särskild undertyp av rasen, utan är helt enkelt typmässigt en dålig saluki.
Vinthundsraserna har som del i sin elegans mycket vackra rörelser. Även här gäller att varje ras har sin speciella version av de lätta och eleganta vinthundsrörelserna – Man måste alltså varna för handlertränade snabba vägvinnande ”BIS-ring-rörelser”, där den specifika rastypen gått förlorad i själva uppvisningen eller rent av också i aveln som styrts av ”BIS-egenskaper”. Rörelser som bara är ortopediskt korrekta och ”sunda” när hunden  går fram och tillbaka är aldrig självklart bättre än de rörelser som från sidan uppvisar imponerande rastyp, men som har kosmetiska fel vid kontroll fram och tillbaka.

Vinthundsgruppens olika familjer

Utan att göra anspråk på vetenskaplighet, så kan man dela in vinthundarna i följande familjer på basen av deras olika allmänna anatomiska grundkonstruktion.

A. Den anglo-europeiska familjen:
Greyhound, whippet och italiensk vinthund utgör kärnan i denna familj och till denna knyter sig

  • en linje som utgörs av hjorthund och vidare på den linjen och längre bort från kärnraserna irländsk varghund
  • en linje som utgörs av borzoi
  • en grupp av relativt sällsynta raser som alla har greyhound-idén som grund: galgo, magyar agar och chart polski

Den här familjen kännetecknas av mjuka kurverade outlines där väsentligen inga tvära eller skarpa övergångar skall finnas. Linjerna består genomgående av olika grader av S-kurvor och eller C-kurvor.

B. Den afro-asiatiska familjen
Afghan, saluki, sloughi och azawakh med förgreningar ut till andra asiatiska varianter av afghan och saluki/sloughi (t.ex. tazi m.fl.); dessa raser är ännu ej erkända av FCI, men är etablerade i sina hemländer. Den här familjen har en mer ”vanlig” normal hundkonstruktion utan genomgående kurveringar. Det går lätt att i tanken förfina en hund av stövartyp så att den blir en typisk representant för den här familjen. Överlinjen är alltså väsentligen rak och höftbensknölarna är aldrig lägre placerade än mank-planet. Vinthundselegansen återfinns i de allmänna drag som  beskrivits ovan. Elegansen i långlinjigheten skapas på ett annat sätt än genom kurvorna i familj A.

C. De urhund-typade vinthundarna:
Faraohund, cirneco dell' etna, spanska och portugisiska podencoraser ( med familjära anknytningar till basenji, mexikanska och peruanska nakenhundar, thai ridgeback osv)
Familj C lämnar vi utanför resonemanget då de ju numera  hänförs till grupp 5. – Det är beklagligt att dessa  vinthundsraser nu förs till en grupp där  bedömningstraditionen inte självklart innefattar kunskap om och respekt för de allmänna vinthundskaraktäristika. Man kan utan tvivel säga att dagens problem med t.ex. för grova och präktiga basenjis är en följd av att rasen aldrig haft sin hemvist i grupp 10. Risken föreligger att samma negativa utveckling kommer drabba faraohundar och podencos.

Typen för en hundras byggs upp bl.a. av

  • rasens allmänna anatomiska konstruktion som ger ”the outlines” – proportionerna och balansen. Konstruktionen är också basen för de rastypiska rörelserna. (detta definierar hundrasens grupp- och familjetillhörighet)
  • alla de efterfrågade typ- och rasdetaljerna, som är ”upphängda” på själva grundkonstruktionen.

Det är väsentligt att man klargör för sig skillnaderna mellan de tre olika vinthundfamiljernas grundkonstruktioner. Det är sedan pedagogiskt mycket viktigt och användbart att i detalj klargöra för sig vilka mindre men mycket viktiga skillnader som föreligger i konstruktionen mellan de olika raserna inom varje familj i sig, och inte bara fokuserar på de rastypiska detaljerna. – Det finns allstå rastypisk konstruktion och de rastypiska detaljerna (gränsen mellan dessa kan ibland vara flytande).

Det är alltså viktigt att klargöra för sig varför en whippet inte bara är en liten greyhound och varför italienska vinthunden inte bara är en liten whippet; varför salukin inte är en korthårig afghan och varför azawahk och sloughi inte bara är korthåriga salukis. – Det är alltså inte alls bara de ras- och typ-viktiga smådetaljerna som utgör skillnaderna mellan raserna, utan varje ras har också sin egen variation av den grundkonstruktion som finns i de tre familjerna.
Inlärningen av en enskild ras sker enklast och bäst genom jämförelser och tydliggörande av olikheterna mellan raser som tillhör samma familj/grundkonstruktion. – Det märkliga är att man hos mycket högt specialiserade raskännare (som bara är intresserade av sin egen ras) inte sällan kan konstatera att de faktiskt är mycket dåliga på att tydliggöra skillnaderna mellan sin ras och närliggande raser.
Man kan/ har kunskap om en ras utifrån det mönster av detaljkunskaper som man har om rasen i relation till näraliggande raser. Det är också sant att ju tydligare man kan klargöra för sig själv, sätta ord på, de viktiga skillnaderna mellan olika raser desto troligare är det att man automatiskt prioriterar ”rätt typ” i ringen för den enskilda rasen.