Podenco canario

Som namnet indikerar så kommer podenco canarion från Kanarieöarna. Det är nog den FCI-godkända podencoid som är minst känd utanför sitt hemland. Canarion är en jakthund precis som sina kusiner. Det främsta bytet är kanin men även hare och rapphöna förekommer. Det är troligtvis den podencoid som har det bäst utvecklade luktsinnet. De kan upptäcka en kanin flera meter under jordytan. Fast jordyta är nog ett felaktigt begrepp i detta sammanhang. Den variant av podenco canario som vunnit erkännande av RSCE (spanska kennelklubben) och FCI (internationella) är den typ som jagar i de områden som utmärker sig för sin hårda och ogästvänliga vulkaniska terräng. Det finns flera olika typer av canarion beroende på vilken naturtyp de jagar i, men de är inte i dagsläget erkända som egna raser.

På de vulkaniska delarna av Kanarieöarna, är naturen karg och stenig med sprickor och håligheter samt stenformationer där kaninerna söker skydd. Det är där som canarion får bruk för sin exelenta nos men även för sin syn och superba hörsel. Med hjälp av sina karakteristiska stora öron så kan de följa sitt bytes väg under jorden.

Man jagar traditionellt tillsammans med iller. Då hundarna markerat var bytet befinner sig så skickar man in illern, som oftast är försedd med en bjällra, i håligheten. Illrarna försöker då att driva ut kaninen ur gömstället. Om kaninen väljer att ta sig ut en annan väg så följer hundarna doften och bjällerljudet ovan jord för att sedan stå beredd där kaninen kommer ut. Canarion dödar då själv bytet och apporterar det sedan till ägaren. Jakt med gevär förekommer också en kort tid på året. Men främst så är det hunden själv som står för hela jakten och ägaren står bara och väntar. Det vanligaste på Kanarieöarna är att man jagar med upp till fem hundar åt gången. Jaktsättet kan skilja sig något på spanska fastlandet.

Canarion är nog mest lik Kelb tal-Feneken (faraohunden) från Malta till utseendet. Även kännare av faraohundar har haft svårt att se att min canario inte är en faraohund. Men vet man om det, så ser man lättare skillnaderna.

Canarion är av mediumstorlek. De ska vara mellan 53-64 cm +- 2 cm. Tyvärr så har rasen börjat att öka i storlek då domarna ofta premierar för stora hundar. De ska vara något längre än hög. Högbent och mycket smäcker. Extremt vig och snabb i kroppen. Färgerna som är tillåtna är olika nyanser av röd och vit och kombinationer därav.

Ett unikum för dem bland podencoiderna är deras långsträckta kroppar. De har även stora tassar med tår som är mycket långa och flexibla. Många tror felaktigt att det är något galet med dem. Men sitt karakteristiska utseende har de fått för att kunna springa och gripa tag på de lösa och vassa stenar som underlaget består utav på t.ex. Lanzarote. Deras trampdynor är också tjockare och bättre anpassade för denna naturtyp. En ”vanlig” hunds tassar skulle snabbt bli söndertrasade i denna ogästvänliga terräng. De har en lång svans som hjälper dem då de balanserar på smala utskjutande stenar och murar.

Huden och pälsen är mycket tunnare, kortare och finare än på de andra podencoiderna. Detta för att de lättare ska kunna avge överskottsvärmen. Då de jagar i öppen terräng så behöver de inte den tjockare pälsen som ett extra skydd. En tjock päls försvårar också värmeutsöndringen från huden. Den godkända podenco canarion lämpar sig därför inte för jakt i skog och snår då de lättare får hudskador än de andra raserna. På Kanarieöarna så finns det också en variant som används till jakt i skog.

Till sitt sätt och temperament är de mycket mjuka, försiktiga, kärvänliga och lojala mot sin familj. Det gör att de lämpar sig väl även för barnfamiljer. Men man bör vara lite uppmärksam då det kommer andra barn på besök. Att de uppskattar familjens egna barn betyder inte att de även tycker om andra. De är kanske inte så lämpliga i en familj med för små barn då de gärna viftar med sina långa ben då de leker. Större barn däremot har nog stor glädje av att busa med dem.

De kan vara avvaktande gentemot främmande människor. Det är ett drag som man ska respektera och inte tvinga på dem oönskad uppmärksamhet. Vaktinstinkten skiljer sig stort mellan olika individer. Sättet de vaktar på är främst genom skall för att uppmärksamma om att det kommer en främling. Skallen använder de sig gärna av och det både högljutt och ofta. Däremot så anfaller de aldrig en människa. De kan även vara lite nerviga och uppskruvade i sitt sätt. Det nerviga är en tillgång i jaktsituationer för det gör att de hela tiden är skärpta och uppmärksamma. Det är ett drag som lätt kan förstärkas till det negativa om man inte respekterar deras integritet. Deras nervösa läggning gör också att de är lättsårade. Det är lätt att förlora deras tillit men svårt att återvinna den. Därför är det viktigt att man tränar dem med mjuka metoder. En canario som tränas med koppelryck och fysisk bestraffning blir en rädd och kuvad hund som inte lär sig något alls. En stolt canario är något av det vackraste man kan se. Däremot så är en rädd och kuvad canario något av det ynkligaste som skådats i hundvärlden.

De är fullkomligt orädda då de är ute på jakt. Inget kan stoppa deras framfart. De är hundar med stor entusiasm och energi. Framförallt hos unghunden är detta drag extra starkt. Om de inte får utlopp för all denna energi som de har inombords så kommer de att själva se till att de får utlopp för den och det inte alltid på det sätt som man själv tänkt sig. Canarion är väldigt uppfiningsrik så de kan lätt hålla en syselsatt under många år med ständigt nya upptåg. De kan med lätthet hålla igång från soluppgång till solnedgång utan minsta tecken på trötthet. Men när man väl kommer in med en nöjd canario så rullar de förnöjt ihop sig till en liten kringla. Inte större än en huvudkudde. En nöjd canario gör inget väsen av sig inomhus.

Canarion är en ras för dig som bor i närheten av en stor hundrastgård eller fårhage där de kan få springa fritt då och då. Man måste tycka om många och långa promenader i skog och mark, utan att sörja att ens hund måste gå kopplad. Många kan ha sina hundar lösa men långt fler kan det inte. Det är en hund som inte vill vara ensam utan vill vara med sin flock. De vill inte gärna vara ensamhund utan trivs bäst i en flock· bestående utav flera hundar. Man måste vara uppfiningsrik för att hitta sätt att motivera sin hund på utan att falla tillbaka på gamla hårda uppfostringsmetoder. Vill man ha en hund som dränker en i mjuka kärleksförklaringar (om man gjort sig förtjänt av dem vill säga) så är det här hunden för er. Det är kontrasternas hund. Den mjuka, väna individen hemma och den ultimata jaktmaskinen då de kommer ut.

När vi människor lämnar våra hem med våra hundar kopplade så är det bara en vanlig promenad. Men så är det inte för våra hundar. Så fort vi lämnar vår lya så signalerar vi till våra hundar att jakten har inletts. Det är en genetisk betingelse som de har med sig sedan urminnes tider. När flocken rör sig från hemmet så är det för att söka föda eller partner. Det är därför lönlöst för mig att bli arg och upprörd på någon av mina hundar då de trots koppel slänger sig rakt upp i luften och fångar en fågel. De gör det inte för att de är olydiga eller onda. Det är endast en genetisk betingad reflex hos dem. När bytet dyker upp så reagerar de på en tusendels sekund. De hinner inte stanna upp och fråga sig tycker matte/husse att detta är ok. Detta sätt att vara är så djupt förbundet med att vara en podenco. I sina ursprungsländer så är podencoidernas hela liv upphängt på väntan. Väntan på att dess ägare ska komma med maten och väntan på att han ska ta dem med ut på jakt. Detta är något som framtida ägare måste förstå, känna· och respektera. Om vi gör det så kan vårt framtida liv bara bli en positiv upplevelse för båda parter.

Med andra ord så är detta inte en hund för er som vill tävla i lydnads-SM. Men vill du ha en jämlik och respektfull relation till din hund men ändå kan vara trygg, tydlig och konsekvent, då har du nu äntligen hittat rätt. Då är det här hunden för er!